Jag är verkligen ledsen att jag bloggar så dåligt, men mina tangenter gör det inte lätt för mig. Jag kollar på valvakan och hoppas på en kvinnlig stadsminister. Jag låter nästan som en insatt politiker nu, men det är jag inte=)

Jag har några önskningar:

ett: att det ska sluta klia på min kropp. Nu kliar det på nästan hela kroppen och det är prickar överallt. Bara det inte börjar klia i ansiktet!!

två: jag önskar så mycket, så starkt att jag bara kan få vara som en normal människa och hälla i mig flera glas juice, utan att det händer något, utan att behöva känna att jag inte borde gjort det. Det är normalt att dricka juice, det är normalt att fika och sånt. Men jag borde inte det. Det gör mitt sug efter det SÅ STORT! Det är så orättvist. Jag önskar så mycket just nu att jag kunde få gå till mitt kylskåp, hälla upp ett glas juice, dricka upp det och bara njuta av det som alla andra kan. Men då kommer mitt blodsocker bli skyhögt.

Ja, det va väl vad jag önskade mig just nu. Det är jobbigt att vakna av att jag kliar mig.

Kort sagt så är min mamma väldigt bestämd med att man inte ska äta något läkemedel när man är gravid, och min moster är nästan tvärtom, man kan äta sånt som inte är farligt för barnet då såklart. Jag står mitt emellan. Jag vill få bort det som kliar, men inte till vilket pris som helst.

Alltså jag blir orolig när mamma säger så. Därför slutade jag med dom tabletterna som jag fick utskrivna. Men läkaren konstaterade ju med att det inte var något farligt. Det har med hormonerna att göra troligen.

Samma sak är det när det gäller förlossningen. Mamma och några andra i släkten säger att jag absoluuut inte ska ta bedövning för det är livsfarligt och det kan hända vad som helst och herreguuuud.

Min kära moster som jag dessutom ska ha med mig på förlossningen ( det är iaf min allra högsta önskan) säger att jag visst får ta bedövning och det viktigaste är att jag känner mig trygg och har kontroll över mig själv och sånt. Mormor säger att jag gör som jag vill. Det är så himla skönt när mormor säger att jag bestämmer själv.

Jag blir arg på mamma och pappa som säger att man måste stå ut med lite smärta och inte ska ta bedövning. Bara för att dom är världens mest jordnära människor som klarar allt. Jag blev inte som dom tror jag inte.

Jag är ängslig och rädd och oroar mig och VILL vara trygg och inte ha ont. Ändå har jag gett mig in på en sån här grej. Men jag hade inte varit tryggare om 10 år heller, och min önskan om ett barn är större än rädslan. Egentligen.

Nu blev det ett väldigt rörigt inlägg kände jag, ursäkta. Ni får stå ut med det=)

Bye.